Ibland tror man att allt nästan är löst på klimatområdet. Man hör någon av oss, Svante Axelsson, Hagainitiativet eller någon annan i feelgoodgänget som berättar att solcellerna är billigast, kolkraften olönsam, elbilarna den stora egoboosten och veganskt käk det godaste. Då är det dags för reality check.

Vi hade en sådan alldeles nyss, brutal dessutom. Och oväntad. Vi skulle ju bara passa på att besöka mikrobryggeriet Ölkultur i Eskilstuna, där vi ändå var för att prata hållbara transporter, för att höra om det snabbt växande intresset för lokalt ölhantverk. Det är ett bryggeri som växer, frodas, går bra och drivs av härliga entusiaster. Men på punkt efter punkt på vår checklista var nyheterna dåliga och svaret nja eller nej. Innan vi till slut fick deppa ihop över en härlig, nytappad björköl räknade vi till sex riktigt dåliga nyheter för klimatet och miljön.

Kunderna väljer bort ekoölen. På ölsidan är eko förknippat med mindre smak och dålig kvalitet. Man är inte beredd att betala merkostnaden som det innebär att brygga ekologiskt, man är knappt beredd att betala samma. Och Systembolaget som har ambitiösa miljömål, uppfyller dem genom att sälja alltmer ekovin, på ölens bekostnad. Det betyder att råvarorna till ölen, som till stor del kan och odlas i Sverige, fortsätter besprutas. Så de ekosorter som funnits i sortimentet är i stort sett borta nu. Och närproduktionen av ölen inskränker sig i stort sett till själva bryggandet – och björkbladen i björkölen. Malten var tidigare svensk, men utbudet, priset och kvalitén är bättre om man köper från Belgien, anser ölmästaren som också importerar humlen.

Gasbilen duger inte. När bryggeriet skulle investera i en ny lastbil, ville de ha en gasbil – vilket bryggmästare xx kör privat – men lastkapaciteten var för dålig. Utrymmena duger men maxlasten är låg. Samma sak gäller el-skåpbilarna. Så nu kör man på diesel.

Restprodukterna blir inte bröd. Vi hade hört hur Ölkulturs restprodukter gick till Printz surdegsbageri i Stallarholmen för att bli bryggarbröd. Men ölmästaren skruvar på sig när vi för det på tal; det var ett dyrt bröd att baka så när bageriet fick ny ägare lades det ner. Inte heller använder bryggeriet gammalt bröd att göra öl av; det funkar dåligt för ett mikrobryggeri med begränsade utrymmen. Så hela den cirkulära tanke där en restprodukt kan bli råvara och vice versa, som vi hade tänkt hylla, finns inte i verkligheten.

Samåkning funkar inte. Tidigare anlitades Scanlog för att sköta transporterna till systembolag och restauranger, men när bryggeriet räknade på det var det billigare att ha en egen lastbil. Visserligen minskas transporterna genom att Ölkultur snackar ihop sig med ett par andra mikrobryggerier så de kan köra tillsammans, ungefär som när man skjutsar ungar till träningen, men i grunden är det var och en för sig.

Gemensamma inköp blir inte av. Med gemensamma inköp från många mikrobryggerier skulle man inte bara kunna pressa priser utan också ställa högre miljökrav och samordna leveranser. Ölkultur har tagit upp detta i mikrobryggeriernas förening, men intresset är litet eftersom alla vill vara speciella.

Systembolaget tvingar fram onödiga transporter. Att komma in på Systembolaget är högsta vinsten för ett litet bryggeri, men betyder också att man måste vara väldigt lyhörd för deras önskemål. Begär ett litet Systembolag en låda öl, måste det levereras, även om det ekonomiskt är en dålig affär och för klimatet en ännu sämre. Små volymer åker i lastbilar som inte är alls fulla, eftersom Systembolagen inte vill lagerhålla och inte tar ansvar för transporterna.

På något sätt går vi ändå från Ölkultur till tåget med hopp. Sånt där hopp som man bara kan känna om man fått deppa tillräckligt ärligt – för att man vet bättre än förut vad det är som behöver fixas. Och någonstans är det ändå härligt att det i klimat- och hållbarhetsfrågorna finns så mycket enkelt kvar att fixa!

ANNA LINDÉN
2030-sekretariatet

MATTIAS GOLDMANN
2030-sekretariatet